The way you go.

Att tänka sig att en människa kan ta tilbaka dig till en tid som du inte trodde fanns. En tid full av sorg och glädje. En tid av enorma vänskapsband som då inte gick att förstöra. Dessa band som en gång faktiskt gick av och aldrig blev sig likt igen.

Det var en sån känsla att träffa den här människan, alltid har jag sett henne och inte har jag känt det känslan jag hade igår då vi möttes. En sån himla känsla! Jag saknar henne, saknar den ängeln hon var en gång och den vän hon en gång var. Vi pratade och pratade och trodde att världen snart skulle gå under. Vi pratade om det vi hade gått igenom den senaste tiden, våra minnen och framtiden. Pratade och förklarade de ting vi aldrig hade vågat berätta tidigare. De ting som inte går att förklara och beskriva utan som enbart en viss människa förstår. De ting som bara går att beskriva mellan mig och henne. Vi pratade för fullt och fruktade att vi aldrig mer skulle träffas och det visste vi också. Vi visste att vi aldrig mer skulle träffas och båda hade insett det. Det var inget mer om saken. Det gällde att till slut få säga allt du hade på hjärtat och avsluta med ett farväl som aldrig skulle glömmas.