I dagens samhälle väljer allt fler och fler människor att hellre leva ett ensamt och i en form av isolerat liv än det traditionella livet med den enormt stressade civilisationen – men vad kan det egentligen bero på? Har mänskligheten verkligen nått den punkt där man inte längre klarar av att leva tillsammans?
Världen är idag full av skräck, oro, stress och egoism, och dessa termer är bara ett fåtal av den mängd termer som många skulle kunna använda på denna värld och dess befolkning. I vardagen kan man läsa i tidningar, lyssna och se på tv med mera om hur massmedia ständig talar om vilken börda vi fört med oss till varandra. Det talas ständigt om hur den ene vill den andre ont. Till och med i de enorma bibliotekens böcker har det sen århundraden tillbaka och ända tills idag skrivits romaner, noveller, skönlitteraturer och andra slag av böcker om hur livet utvecklats till en möda i sällskap med en omgivning.
Ett tydligt exempel på en sådan roman kan vara ”Fredag eller ett liv i frihet” som kom ut 1967, skriven av Michel Tournier. I ett utdrag i slutet av boken får vi följa Robinson Crusoe genom hans funderingar och beslut över om han verkligen ska vara kvar ensam med sin vän Fredag på den okända ön eller om han ska återvända till sin plats i den civiliserade världen där hans förflutna finns.
”Gav han sig iväg med dem skulle han bli en gammal gubbe med grått hår och värdig hållning, och han skulle bli lika dum och elak som de. Nej, han ville förbli trogen sitt liv, som Fredag hade lärt honom.”
Här kan man tydligt se vad jag just försökt tala om tidigare. Man kan se tydliga drag av att människan verkligen hellre väljer det ensamma livet framför ett liv i sällskap med andra. Om man fortsätter med detta stycke kan man även se stora drag av hur egoistisk människan blivit allt med tiden och hur man, tråkigt nog, enbart tänker på sig själv och sitt eget bästa. Ett citat som på ett tydligare sätt kan beskriva egoismen visas här nedan.
”När han meddelade sitt beslut att stanna på ön, gav endast Josef uttryck för sin förvåning. Hunter bara log iskallt. I grund och botten var han kanske lättad över att slippa ta ombord två extra passagerare på ett trångt fartyg där utrymmet var snålt tilltaget.”
Men varför väljer människor egentligen dessa svåra val? Är det verkligen för att de mår bättre av att leva det lugna, isolerade livet? Här kan man egentligen snabbt debattera om vad det kan handla om men jag antar att många till sitt främsta försvar kommer att använda sig av att man hela tiden försöker leva på bästa möjliga sätt, räddad ifrån all galenskap och ondska i världen, och att leva inom ensamhet kan för många vara det bästa sättet att leva. Detta kan säkerligen omdebatteras men jag håller fullständigt med denna mening.
Texten har även andra betydande meningar för hur ett bra liv känns i denna okända ö för denne unge man Crusoe. På många olika områden i texten kan man läsa hur känslan av behagligheten ökar då fartyget lättat sina ankar och ännu en gång återgått till sitt gamla liv. Hans känsla av behärskningen av denna stillsamma ö där han fridfullt kan tänka hur han vill, tala hur han vill, göra vad han vill och inte minst vara den han vill ökar dag för dag. Crusoe känner under ett flertal stunder samma lättnad som en ström igenom hela hans kropp då fartyget och dess besättning till slut lämnat den fortuna ön.
Även rädslan för en skräckslagen och stressad omgivning kan giva människan en form av rädsla man ständigt fruktar. Detta kan leda till att man hela tiden är på sin vakt, man är misstänksam och ifrågasättande. Detta kan också leda till att man påbörjar det avskiljda livet ifrån en omgivning. Speciellt kan man se dessa drag ur en dikt, Mätarlarven, skriven av Werner Aspenström (1918 – 1997) där den publicerades ut i Litania, 1952.
”Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsbladoch spanar mot evigheten:evigheten är alldeles för stor i dag,alldeles för blå och tusenmila.Jag tror jag stannar på mitt körsbärsbladoch mäter upp mitt gröna körsbärsblad.”
Man kan snabbt snappa till sig ett par ord, i alla fall jag, nämligen fruktan, orolighet och osäkerhet. Redan vid den tredje versen kan man förstå att osäkerheten finns inom oss alla för varandra och för vad som verkligen finns där ute. Ute bland alla andra människor som är rädda och som tänker likadant om andra. Detta förklarar även den misstro vi har för varandra och oroligheten för om människan verkligen är den hon är som hon visar sig att vara eller ej. Denna misstro om vem som är vem är p.g.a. all oärlighet och egoism som finns inom oss alla. Därför väljer både larven och människan att vara utanför denna gemenskap om denna ensamhet ändå för med sig trygghet för allt runt om, vare sig man känner sig ensam och överlämnad eller inte.
För mig kan ett bra liv ses på många olika perspektiv beroende på vad det är man egentligen vill se. Detta ämne, ensamheten eller ett liv full av gemenskap, är svår att behärska men jag ser ändå likheter mellan dessa två ämnen. Till en början kan man säga att alla människor är i ständigt behov av att vara ensamma då och då. Ensamheten och den fridfulla tiden man lägger enbart på sig själv behöver många människor idag, i och med att vi gång på gång är stressade och påverkade av varandra.
Angående mitt liv, känner jag att jag mår bra av hur det ser ut. Visst kan man då och då känna sig lite ensam men som jag tidigare nämnt behöver vi den tid då vi är ensamma, men man får inte utesluta härligheten med gemenskap och socialitet av omgivningen. Lika mycket som människor behöver tid för sig själva, behöver man minst lika mycket tid för att ha människor runt om sig, som på ett och annat sätt visar medkänsla och generositet. Ett gott liv för mig är enkelt sagt ett liv med både ensamhet och gemenskap.
